I början hade jag aldrig tänkt visa mina bilder. Fotograferandet var och är för mig en sorts meditation, en aktivitet som kräver absolut fokus på omgivningen och därmed släcker ut allt inre brus. Jag var den informationsstressade nutidsmänniskan och inledningsvis var fotografin i huvudsak en terapeutisk rekreation.
Fascinationen för bilder har dock alltid funnits där och efter hand började jag intressera mig för landskapsfotografi som konstform. Genren är trubbig för den som vill säga något konkret, och frågan är om den kan ge oss något mer än lugnande pittoreska prydnadsbilder? Jag tror det, men det kräver ett bredare angreppssätt där process och sammanhang ges betydelse.
För mig handlar det inte om att boka flygresor till storslagna kända landmärken, utan om att förhålla mig till miljön i min närhet. I den kanske mest befolkade konstformen av dem alla kan man räkna med att det uppenbara redan fångats otaliga gånger. Jag vill utmana kreativiteten och tvärtom visa det icke uppenbara. Det handlar inte bara om förnyelse, utan är även en uppmaning till betraktaren att se, och det är vad fotografi ytterst handlar om.
Jag har valt att arbeta med en teknisk kamera med digitalbakstycke, vilket kan ses som en kompakt storformatskamera. Med dagens digitala teknik kan man få utmärkt bildkvalitet även ur små format, så för mig handlar valet främst om den flexibilitet och stringens i bildkompositionen som möjliggörs med kamerans förställningsmöjligheter. Dessutom upplever jag att den klumpiga stativkrävande kameran gör mig mer fokuserad; jag måste välja bort de flyende ögonblickens fotografi och istället lägga min energi på det långsamma och eftertänksamma, och det är den världen jag vill utforska.
Anders Torger
2016
Om efterbehandling
Den digitala tekniken är naturlig för mig då jag förutom att fotografera utvecklar programvara vilket gett mig en unik kontroll över den fotografiska processen, långt utöver vad som är möjligt med analog teknik. Jag har själv skapat programvaran för kamerans färgåtergivning från grunden och bidragit till utvecklingen av råkonverteraren jag använder. Det tekniska är ett intresse i sig självt, men det är även viktigt för min konstnärliga integritet att på djupet förstå och kontrollera kopplingen mellan verkligheten och den fotografiska bilden.
Som fotokonstnär har man emellertid inget dokumentärt ansvar. Man är i princip fri att göra precis vad som helst med bilden som kommer ur kameran. I mitt eget arbete är likväl den dokumentära aspekten viktig. För mig handlar fotograferandet om att se, att visa det icke uppenbara. Om man genom långtgående efterbehandling transformerar en alldaglig scen till något iögonfallande går den poängen förlorad. Jag applicerar ändå ett visst mått av behandling, dels för att kompensera för kamerans och bildmediets begränsingar, men även för att skapa atmosfär och enhet i en serie av bilder.
Det är vanligt att fotografer gör efterbehandlingen till en konstart i sig och ger det en nyckelroll i bildskapandet. I bästa fall förstärker den vad fotografen vill förmedla med sina bilder, i sämsta fall handlar den bara om tanklös “verklighetsförbättring” för att göra bilderna mer gångbara i populära sammanhang. Det är upp till bektraktaren att avgöra vilket, och en van fotograf kan oftast enkelt se ungefär vilken behandling en bild genomgått. Lekmannabetraktaren har däremot svårt att för sitt inre öga se verkligheten bakom bilden. Jag tycker att det är ett problem, och det går inte att blunda för att det hos publiken finns en misstro mot den digitala bilden. Därför har jag valt att tillhandahålla ett “direkt ur kameran”-original med varje bild så alla enkelt kan se vilken efterbehandling jag gör.
Viktigt i sammanhanget är att påpeka att “direkt ur kameran” inte är detsamma som “vad ögat såg på plats”, vilket kanske många tror. I fullt dagsljus med solen i ryggen blir resultatet förvisso mycket likt, men i motljus, med blandade ljustyper, eller tidigt eller sent på dagen börjar det skilja allt mer, eftersom ögat och kameran fungerar på helt olika sätt, samt att ögat fungerar annorlunda när det ser en inramad bild jämfört med att vara på plats. Det är dock den bästa originaldokumentation jag kan delge.
In the beginning I never had in mind to show my images. Photographing was and is for me a type of meditation, an activity that requires absolute focus on the surroundings and thus silences all inner noise. I was the information-overloaded modern man, and initially photographing was mainly a therapeutic recreation.
The fascination with images has however always been there, and with time I grew interest in landscape photography as an art form. The genre is a blunt tool for anyone who wants to say something concrete, and the question is whether it can give us anything more than soothing picturesque and ornamental images? I think so, but it requires a broader approach where process and context are given importance.
To me it’s not about booking flights to grand and famous landmarks, but rather to relate to the environment close to me. In perhaps the most populated art form of them all, one can assume that the obvious has been captured countless times. I want to challenge creativity and do the opposite, showing the non-obvious. It’s not just about making something new, but it’s also an invitation to the viewer to see, and that is what photography is ultimately about.
I have chosen to use a technical camera with a digital back, which can be seen as a compact large format camera. With today’s digital technology you can get excellent image quality also from smaller formats, so for me the choice is mainly about the compositional flexibility made possible with the camera’s movements. I also find that the bulky and tripod-requiring camera makes me more focused; I have to choose to not do the fleeing moments’ photography, but instead put my energy into the slow and thoughtful, and that is the world I want to explore.
Anders Torger
2016
About post-processing
The digital technology is natural to me, as I in addition to photography also develop software which has given me a unique control over the photographic process, far beyond what is possible with analog technology. I have myself created the software for the camera’s color reproduction from scratch and contributed to the development of the raw converter I use. Technology is to me an interest in itself, but it’s also important for my artistic integrity to deeply understand and control the connection between reality and the photographic image.
As a photographic artist you have however no documentary responsibility. You’re basically free to do just about anything with the image out of the camera. In my own work the documentary aspect is however important. My photography is about seeing, to show the non-obvious. If an ordinary scene is transformed by far-reaching post-processing into something conspicuous the point is lost. Nevertheless, I do apply a certain degree of post-processing, in part to compensate for limitations of the camera and the image medium, but also to create atmosphere and unity in a series of images.
It’s common that photographers raise post-processing to an art form in its own right, giving it a key role in the image-making. In the best cases it reinforces what the photographer wants to convey with the image, in the worst it’s just mindless “reality improvement” to make the image more viable in popular contexts. Which is which is in the eye of the beholder, and an experienced photographer can usually quite easily see roughly what treatment an image has undergone. The layman on the other hand, has difficulty to see in his mind’s eye the reality behind the image. I think it’s a problem, and it cannot be denied that there is a wide-spread distrust of the digital image. I have therefore chosen to provide a “straight out of camera” original with each photograph so everyone can easily see which post-processing I make.
In this context it’s important to point out that “straight out of camera” is not the same as “what the eye saw at the scene”, which many might believe. In broad daylight with the sun behind us the result is indeed highly similar, but backlit, with mixed lighting, or early or late in the day it differs more because eye and camera works entirely different, and that the eye (and brain) interprets a scene differently when it sees a framed image compared to being at the scene. In any case, it’s the best original documentation I can share.